11 maj … årsdagen då alla celler i min kropp valde livet..

Idag är jag ödmjukt trött, extra tacksam över varje andetag jag andas och lycklig att jag där och då för, nu en massa år sedan, med varje cell i min kropp valde livet till 100%!

Den 11 maj 20.30, 1993 krockade jag med ett träd då jag väjde för en ekorre. Det var första dagen på resten av mitt liv, fullt av “förstagångsupplevelser”, precis som ambulanshelikopterföraren utlovade när jag låg där, fixerad på britsen på väg till sjukhuset. Det var många “förstagångare” den natten.. Första gången jag flög helikopter. Första gången jag blev utsågad ur en fullständigt skrotad bil med “the jaws of life”, Första gången jag gjorde en catscan och många många andra skrämmande undersökningar. Det var dagen då jag bröt min nacke (C4-C5) och hade turen att ha en fantastisk neurosurgeon på plats (en av de bästa i USA, och också utbildande kirurg på Harvard med school) när de levererade mig till Boston City Hospital. Jag minns massor, trots att jag var in och ur koma under den första nattens undersökningar. Jag minns min irritation över att de ställde samma frågor om och om igen, som om jag inte skulle veta vem jag var, vart jag var och när det var… De, ville bara försäkra sig om att jag inte hade en hjärnskada. Jag minns dr Rossiellos blick när han till slut ställde sig över mitt ansikte, där jag låg fastspänd på britsen, och berättade att jag hade brutit min nacke, Att jag var så allvarligt “kvaddad” att han inte kunde förklara att jag överlevt över huvud taget. Han sa att det var ett under att jag levde, att jag inte bara kunde andas utan hade känsel och rörlighet kvar i mina armar och ben och att “hela jag var hel” förutom den brutna nacken. Hålla an sa han var säker på att tack vare att jag var så stark hade jag orkat hålla mitt huvud såpass att de benbitar som slitits loss från mina nackkotor inte trängts in i ryggmärgen, men han sa också att det inte räckte med den förklaringen. Han sa, att jag inte skulle tacka bara min skyddsängel, utan mina skyddsänglar då jag måste ha en hel kör som skyddade mig den kvällen. Att det var ett under att jag var vid liv, och mer därtill.

Min första fråga, och något jag idag kan titta tillbaka på och faktiskt känna mig både stolt och imponerad av mig själv över att fråga… min första frågor var. “Ok, hur fixar vi detta? Vad har du för plan? Vad gör vi?”.  Minns också hans förvånade blick över just de frågorna. Han kanske hade förväntat sig en ledsen rädd liten tjej. Men jag. Var redan i fasen “nu fixar vi den här skiten, jag har inte tid att ligga här.. “. Min kropp hade redan valt att LEVA. Mitt hjärta, min kropp och min kropp in i minsta cell valde LIVET,  trots att skadorna på nackkotor i en smäll där alla krafter talat för att jag borde ha gått ett annat öde till mötes. Jag var mitt i den fighten när min läkare gav mig beskedet om “the damage controll”.. SÅ. Vad har du för plan för att laga nacken, var den enda självklara frågan att ställa först. Efter lite “mankemang” med operationsklartecken och prepp “körde vi”..

Resten är fortsatt magi. Dr Rossiello och team opererade mig i 15 timmar den 13 maj. De byggde om mina två nackkotor med ben från höften och stabiliserade upp med ett titanspänne från C3-C6. Ett spänne jag går omkring med än idag. De lödde ihop mig med en ny teknik så jag skulle slippa fula ärr på höft och i hela nacken, blev faktiskt rätt ok. 20 timmar efter operationen var jag uppe och gick (tydligen någon form av “upp och hoppa rekord”).  Min läkare var där och då, inte imponerad utan ganska orolig över mig. Och irriterad.. jag var just då mest orolig för att jag inte skulle kunna springa igen på ett “vettigt sätt” då jag hade ont i mitt knä.. 2 veckor efter olyckan skrev jag ut mig från sjukhuset då jag inte stod ut med att driva omkring bland alla sjuka människor och inte göra något vettigt. (någon form av rekord). Min fantastiska “Bostonfamilj” tog emot mig hemma. Jag fick inte lyfta mer än ett pund (454gram) och skulle iaktta försiktighet. Men jag fick med mig ett klartecken på att gå, köra vattengympa i pool och cykla på motionscykel. I 10 veckor på hemmaplan (i en liten fin förort till Boston) levde jag på “bäst jag kunde” i min nackkrage. Var inne och röntgades varje vecka och Dr Rossiello “träffade bara min nacke” via röntgenplåtar varje vecka, vi hade enbart telefonkonsultationer. 12 veckor efter bilolyckan var det dags för min “slutkontroll”. När jag så klev in på hans kontor och vi sågs för första gången på 10 veckor tittade han upp och utbrast förvånat.. “oh dear.. rarely my patients bounce into my office 12 weeks after their necksurgery”… dare I ask you, what have you been doing..”..

Jag svarade.. “..men du sa ju att jag fick röra på mig.. och han frågade igen. Jag berättade… varje dag har jag gått ca 6km varje morgon, gjort vattengympa 1 timme per dag i poolen och cyklat 45 minuter på motionscykeln varje kväll.. Du sa ju jag fick träna om jag inte lyfte mer än 454gram, sprang, hoppade och eller vred på mitt huvud.. det har jag gjort”.. Hans respons var. JA, det gjorde jag visst. Och här är du, full av liv. Det var dagen han efter min andra MR och en massa andra spännande undersökningar, friskförklarade mig. Det var dagen han sa. Åk hem och fortsätt lev, du har fått en gåva. Livet! Vårda det, njut av det och se till att göra gott på vägen. Det. Var min läkares sista ord till mig, där i Boston den 8 augusti. Och det. Försöker jag göra så gott jag kan.
Är otroligt tacksam för att jag fått chansen att leva. Glad att jag hade den där änglakören med mig den där kvällen! Glad att jag hade “bästa gubben som kapten” för läkarteamet som opererade mig den dagen!  Varje dag, tränar jag och kör på precis som “vanligt” , det  det är det roligaste jag vet (vilket det är. träna och TA I är bara så underbart, på cellnivå! Jag både vill och MÅSTE ta hand om mig, detta är den enda kropp jag har. Mitt liv. Mitt ansvar! Jag har fortfarande inte fått de där problemen läkaren pratade om att jag nog skulle få efter några år, som skulle innebära en ny gigantisk operation. Jag ser till att hela tiden hålla mig stark, rörlig och tar hand om mig på bästa sätt. Känner att jag har det ansvaret, att jag är skyldig mig själv -och min änglakör- att ta det ansvaret och att vårda det liv jag fått, dubbla gånger. Träning och hälsa i fokus är en självklarhet för mig. Försöker ta det ansvaret att smitta av mig av träningsglädje till så många som möjligt. Livet. Är här och nu. Så. Låt oss ta hand om, vårda och uppskatta den hälsa vi har!

Vi. Tror såklart på änglar i vårt hus!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *