“Jag måste få fråga… är det bara muskler eller har du en bäbis i magen”…

Under rubriken.. Ännu en fråga jag önskar att jag sluppit få.. eller kanske är det tur att jag får dem, så att det finns en chans att riktigt “outa” vad många människor det tydligen finns där ute som ger sig rätten att ställa ganska närgångna frågor till människor de inte känner med tanken att “jag har henne som instruktör, alltså har jag med hennes kropp och privatliv att göra”..

Vi tar det från början. Efter mitt yogapass häromdagen kommer en okänd man från klassen fram till mig och säger helt frankt “jag måste få fråga.. är det bara muskler på dig eller är det en bäbis i magen”. Jag. Brukar kunna ha svar på tal, men blev faktiskt helt ställd. Och fick fram ett… “det är muskler”.. Sen, när han lämnat salen och jag reflekterade över hans fråga började jag ganska snabbt att också reagera. Första tanken var, är min mage SÅ putig att jag ser gravid ut? Ja. Jag är musklulär. Ja jag tränar mycket mage, men har jag verkligen SÅ anmärkningsvärt mycket muskler att man efter ett pass känner att det är DEN frågan man verkligen måste ställa till mig i min yrkesroll. Jag är högskoleutbildad friskvårdspedagog, yogainstruktör, har arbetat med utbildning av såväl kettlebell, som styrkelyft och kroppsviktsträning för StrongFirst, är personlig tränare och fystränare (tränar bland annat landslagsbrottare och landslagsfäktare) och jag älskar träning, både att träna själv och att träna andra!

Hur kan min mage hamna i fokus då undrar jag.. och hur kan kännas ok att komma fram till mig och bara “rätt på” ställa den frågan? Är det “bara muskler eller har du en bäbis i magen”?  Hur kan en mage vara så utbuktande att den hamnar i fokus efter ett yogapass? Ett yogapass som handlade om allt annat än mig, där intentionen med stunden var att vara i sin kropp, vara i nuet och inte värdera sin “prestation” på mattan utan verkligen välja alternativ som kändes njutbara för såväl kroppen, hjärtat och knoppen. En göra gott för sig stund utan krav. Skönt, fridfullt och inlyssnande till den egna kroppens signaler – liksom. För det första. “Måste fråga”. Varför då? Vad har min mage med min yogaklass att göra? Vad i min roll som tränare/instruktör ger personen i fråga den rätten att känna att den frågan “måste ställas” ? Tänk er in i situationen om man skulle gå in på en mataffär och helt plötsligt “vara tvungen att ställa samma fråga” … eller till en läkare, tandläkare, busschaufför, bibliotekarie.. ja ni fattar. Det skulle ingen “känna sig tvungen att göra” .. men till mig i in yrkesroll som -i detta fall- yogainstruktör. Är det -tydligen- en relevant fråga.

Jag blev FÖR tagen på sängen, förvånad, ställd och paff för att finna mig. Och Svaret blev därför just “muskler”, sedan vände jag ryggen åt honom och gick. Jag bestämde mig för att “skita i honom” och bara gå vidare. Men frågan har legat kvar i mitt bakhuvud, jag kom på migsjälv med att “dra in magen” och funderade över alternativ magövningar för att min “muskelmage” skall se plattare ut. Har kommit på mig själv med att jag önskat att jag varit lite mer vass och svarat bättre än -”muskler”. Önskat att jag åtminstone kommit mig för att svara.. “det har du inte med att göra” .. men et är ju inte ett trevligt svar och jag.. ville inte vara otrevlig. Fast. Jag kan tycka. Att det kanske hade varit det bästa att svara just -”DET HAR FAKTISKT DU INTE MED ATT GÖRA”..  Min bukhinna har inte dragit ihop sig som den efter graviditeten och jag har, trots superstarka magmuskler blivit erbjuden att operera mig, både för att jag också har ett navelbråck och för att mitt bukstöd är helt beroende av att jag hela tiden håller mig väldigt stark i mina magmuskler. Men jag har tackat nej, för att jag just nu faktiskt inte känner att jag varken har tid eller behov av att göra operationen. Jag jobbar med mängder av magövningar för att “hålla mig på plats istället”, såväl de djupa, de diagonala som de raka magmusklerna.. Ibland, när jag tappar koncentrationen, putar -tydligen- min mage ut så mycket att man måste fråga om den. Ja, jag har tänkt mycket på denna fråga och hur den “landade” hos mig. Sedan. Blev jag faktiskt rätt arg. Så här ska det inte behöva vara. Varför ska jag behöva förklara min mage? Jag är dessutom väldigt noga med att “vara påklädd” för att inte min kropp skall hamna i fokus när jag instruerar och tränar. Den är vad den är -för övrigt jäkligt stark- och den är MIN. Det är samma orätt att ställa den frågan, som att känna att det är viktigt att fråga om jag ska äta all den där maten.. Är en “musklig tjej” är SÅ konstigt? Jag har vid andra tillfällen fått frågan “är du inte rädd att få för stora muskler när du tränar så hårt”.. Alltså. Återigen. Så lätt är det inte att bara helt plötsligt se ut som hulken.. och Alltså, återigen. ÄR det det minsta “något som bryr någon annan än just -mig? “… och hm vänta.. är det en relevant fråga att ställa till någon du inte känner? Och är det verkligen den fråga du behöver känna att du “måste ställa” efter ett pass?
Eller kan det vara så att andra saker – som din träning, din upplevelse av träningen och hur vi kan göra den än mer relevant för DIG, av större värde att ställa. Tänker jag. Kan vi inte bara konstatera. Att jag älskar att träna, jag tränar mycket och då borde det väl synas. För annars, tror jag faktiskt att jag skulle behöva utvärdera min träning. Om det inte syntes att jag tränar alltså. Och hörrni. Är det verkligen det viktiga? Att jag har en putig muskelmage? Eller är det s att andra saker är av större värde? Att jag är “typ den friskaste jag vet”, att jag “typ både kan stå på händer, springa en mil, göra spagat och ganska lätt marklyfta 120kg, gör “typ 40″ i brutalbänken men framförallt att jag kan leka järnet med min 8 åriga dotter både i poolen, i ringarna, på gräsmattan och sådär ändå.. Att inte bara orka med livet, utan kunna leka och njuta av livet både idag och i framtiden.
Jag vet vad jag tycker.

Nu. Åker jag och tränar, mig och någon annan..

Njut av livet därute!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *