Tankar efter tävling.. om att skapa kärnminnen.. om att våga tuffa till sig OCH våga ha skoj!

 

I bilen idag.. dagen efter minis tävlingsdebut pratade vi en stund om vad hon känner efter sin första brottningstävling. En tävling, som vi kallade matchträning för att hon faktiskt inte trodde att hon vågade tävla, inte ville tävla och inte tyckte det var “hennes grej” att tävla. Hon satt där och pillade på sin medalj, som hon haft hängandes om halsen på “firningslunchen” igår, på bion efter tävlingen och som låg på bänken i entrén,  för att inte glömmas att tas med till skolan idag. En medalj hon ville visa för sina klasskompisar i morgoncirkeln, som hon slitit hårt för och som hon verkligen verkligen är stolt som en tupp över. Hon stod inför ganska många utmaningar igår. Enda tjej från ÖIS tjejgrupp, så hon kände ingen annan från sin klubb. Hon “drog några uppvärmningskullerbyttor” innan den gemensamma uppvärmningen. Sedan var det samling i öis-teamet och lite genomgång. Gott så. Men.. efter första matchen igår, när det “liksom blev rätt platt fall” .. tänkte jag inom mig.. att nu .. blir hon nog ledsen och vill inte vara med mer.. Hon var inte riktigt beredd. Det är stor skillnad på att träna och på att vara i tävlingssituation. Det är något man faktiskt måste uppleva, i tävlingssituation. Men det är såklart också viktigt att känna att den situationen inte är nedtryckande, stressande och. Tråkig. Det är då det är fantastiskt med underbara ledare som kliver in och coachar på saker att tänka på, att fokusera på och göra. Som skapar en känsla av att  “jag har det” , “detta är möjligt” och “jag kan det här” …  den tryggheten av att känna att “jag vågar” … den inställningsskillnaden, gör verkligen skillnaden. Hon ställde sig och bara körde, lyssnade på tips från coachen och drog fram en blick jag inte sett där innan (som jag tror man nämnt att finns i familjen;) ..).  Härliga stämning när de andra föräldrarna också hejade på, som inte känner henne, då hon är i en annan grupp.. men. Igår insåg hon att, det är det som är att vara med i en gemenskap i en klubb. Hon vann inte, men hon stod upp, tuffade till sig, gjorde sitt bästa, kämpade Och hon. Bara körde på. Jag. Var där i roll som mamma.
Jag känner att det var otroligt härligt att se att ledarna verkligen finns där för barnen och mitt jobb som förälder är att finnas där -såklart., men inte störa det fina samarbetet som uppstår mellan adept och tränare. Den tilliten! Coolt!
Det sista hon sa igår kväll var, “mamma .. det var faktiskt skoj, jätteskoj idag… Det är jätteskoj att titta på när de andra brottas och det var ännu roligare att brottas själv…  och du mamma… jag vill ha en såndär ÖIS-overall också” .. Det gjorde mig genuint jäkla glad, hela vägen in i hjärtat! För. Det viktiga var absolut inte att hon skulle gå ifrån sin första tävling och ha vunnit, men gå ifrån sin första tävling med en positiv upplevelse att sätta in på självkänslekontot.

Så till dagens prat i bilen. När svaret på min fråga “vilka saker känner du idag, när du gjort något du inte trodde om dig själv att klara av”… och med ett leende på läpparna så svarar hon..

*glad

*stolt

*modig

*nöjd

*stark

Och dessa ord. Mina vänner. ÄR några av de finaste orden man väl kan känna om sig själv. Rätt in på stora kontot för trygga, härliga kärnminnen, tänker jag. Under rubriken … “tävlingstrollet är begravt – tävlingsglädje är född”.. Såklart behöver man inte tävla för att utmana sig. Men att våga utmana sig, att göra något du inte tror om dig själv och när du gjort det. Känna att vi kan så mycket mer än vad vi tror om oss själva. När vi vågar lita på vår inre kraft och förmåga och släpper på prestationskrav.  Där prestationstrollet istället blir glädje över att våga. Att bara göra och njuta av nuet. Då brukar det hända rätt magiska saker. Oavsett om det är inom idrott, skola, jobbet eller livet i stort.

Så glad att jag har en grym mini att lära mig saker av hela tiden! Vi har alla saker vi inte tror om oss själva att klara, och därför kanske låter bli att göra. Att våga testa sig och sina förmågor,  gör gott. Att våga sticka ut näsan ur trygghetszonen är där där vi kan upptäcka nya saker med oss själva. Vi kan för det mesta mer än vi tror om  oss själva. Som barn, vågar vi göra “fel” och någonstans skall vi sedan helt plötsligt kunna allt och det är också alltsomoftast då som vi slutar våga testa saker vi inte vet att vi “liksom kan”..  men rädslan att misslyckas… hämmar våra möjligheter att lyckas, mycket!  Så låt oss i god “barnaanda”, våga det där vi vill göra, men skjuter på för att vi inte tror att vi kan. Ibland behöver man en coach i hörnan som skriker ut grymma tips som gör att vi fokuserar på vad som skall göras istället för att hamna i tankar om tvivel på förmågan. Att be om hjälp är inte fel. Att be om hjälp är smart!Det sista hon sa när hon klev ur bilen var. “Och du mamma.. idag. Behöver jag massage”.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *