Sjukt glad, tacksam och nöjd. Heja foten!

Ni vet den där känslan när man gjort sitt bästa och det bästa man kan faktiskt fått bästa möjliga resultat. Så var känslan efter besöket hos ortopeden 9,5 veckor efter min fotoperation. En rätt lång fotresa inklusive ett ombygge av foten pga tidigare usel operation av -kan man tycka- det enkla standardingreppet hallux vallgusoperation i kombinationen med en ful spiralfraktur på M5 (yttersta tåbenet) för två år sedan, som orsakat en ganska smärtsam felbelastning på min högerfot. Operationen i sig var enligt ortopeden redan samma dag, mycket lyckad. Efter operationen tid för läkning plus egendesignad rehabilitering och en första kontroll 3,5 veckor. En kontroll där ortopeden gav klartecken att gå utan ortros och kryckor samt påbörja rehabiliteringsarbetet med målet att lära sig gå rätt igen, stärka upp fotens muskulatur och ligament och förbereda för att kunna börja springa igen. Efter ett möte med en fysio som helt ärligt inte gav mig annat än frustration beslutade jag mig där och då att sköta min fotrehabilitering själv.

Fokus fotrehabilitering invävt i så mycket av min normala träning som möjligt. Erkänner. Det krävs stora portioner tålamod, envishet och vilja för att ”palla med” att köra relativt opoppiga övningar med fullt fokus på att göra rätt, rätt rätt. Inte ta i för mycket, men ändå utmana. Hitta en variation i både utmaningar och belastning så att det känns som att man går framåt och samtidigt sker på en allsidigt stärkande nivå. Det har varit en härlig blandning av sittande tåhävningar och tåvickningar med gummiband, pilla med handduk, plocka stenkulor med tårna, olika enbensbalanser, små tåhävningar, stretchar av fotleden och tårna, stått på min spikmatta..  och så vidare. Konstant i kombination med motionscykeln, övrig styrka och mycket yinyoga. Det har jag nu gjort i 6 veckor. Varje dag, för att jag verkligen vill känna att jag gjort mitt allra bästa för att ge foten och kroppen en så bra resa som möjligt genom en på papperet rätt enformig träningsperiod. Alltid mycket lättare att bara jobba på i nuet och hålla motivationen uppe med inte alltid de roligaste övningarna i världen med ett tydligt mål. Mitt mål är att kunna springa i Järvsöskogen vid vårt hus i sommar. Längtar redan, mycket!

Så i alla fall. Att då stå där inför ”min” ortoped och köra upp. Eller tekniskt sett. Gå upp för min ortoped och få högljutt beröm och orden ”fan vad bra det här har blivit”av min ortoped. Den känslan! Och att få klartecken att få börja springa så smått igen i mars. Ren jävla glädje!

Så mycket lättare nu att fortsätta rehabjobbet,  mata på med mer och mer belastning och med roligare övningar. Så skönt att få bekräftat att ”mitt sätt fasen funkar”, i alla fall funkar det på mig. I mitt personliga fall har jag försökt mitt bästa att vara min egen klient. Jag har lagt upp en plan utifrån det jag har med mig in i denna resa; min fysiska status, min tidigare träningsvana och -tyvärr- mina tidigare skaderehabperioder. Kan säga att det i detta fall är en fördel att jag klantat till det och skadat mig förut och vågat ånga på relativt friskt trots både det ena och det andra brutet (inte samtidigt, men ändå). Så de där tidigare skitperioderna har lärt mig massor om mig, min kropp och min kropps förmåga att läka och komma tillbaka.  Ett tidigt operationsdatum gjorde att jag kunde påbörja mitt rehabarbetet redan innan operationen (prehab), ett försprång såklart.  Jag har haft rätt skumma långa samtal med mig själv på motionscykeln, självpeppat och testat mig fram. Surat, varit ynklig, brutit ihop och börjat om. Manat mig själv att ta ett steg i taget, inte ha för bråttom och vara smart, fast jag egentligen vill skynda mig. Fort framåt brukar vara min modell. Men. Jag har försökt lyssna på kroppen och använt knoppen. Litat på min känsla. Jobbar vidare. Envist och ganska tålmodigt ändå.

Det är viktigt för mig att vara noggrann, att göra vad jag tycker är rätt, oförtrutet.  Inte lägga mig ner och ge upp. Visa både för mig själv och för att visa att ”vill man, kan man”! Inte alltid fort framåt, men framåt. Att tålmodigt jobba på. Att ta ett steg i taget på rätt väg gör stor distans i längden. Och det är i det långa loppet man vill vara med. Tänker jag.

Längtar efter 1 mars då det blir springpremiär igen. Fan vad skoj!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *